• Klimatångest

    Vad jag egentligen vill göra varje dag

    Nu var det ett par veckor sedan jag kände för att skriva. Jag har varit upptagen med livet, grejer som gör det smidigare att bara köra på och inte fundera så mycket. Det är gött. Men det är ändå alltid nåt som ligger och gnager.

    Jag blir, bland annat på jobbet, ofta påmind om hur mycket positivt som händer, hur mycket det bubblar i “hållbarhetsfrågan”. Det gör mig många gånger glad, peppad och positiv. Men det är också just denna positivism och pratet om att vi håller på att fixa det som ofta gör mig så ställd.

    Den stora kontrasterna mellan vad vi säger att vi ska göra och det vi faktiskt gör, den är jobbigt. Då och då vill jag egentligen bara skita i att gå till jobbet. Jag vill egentligen skriva ett stort plakat och ställa mig och skrika. HALLÅ, vad håller vi på med? Jag har många gånger tänkt, precis som Lisa Magnusson uttryckte det i veckan, att vi allihop platsar i Lyxfällan. Vi garvar åt puckona som är med där eftersom de inte har ett dugg koll på hur man hushåller med resurser. “Sånt där borde man lära sig i skolan”, säger vi. Det faktum att vi själva gör precis samma sak, att vi lever på kapital vi inte har, det reflekterar vi inte över när vi skrattar åt puckona på TV.

    Det är som om vi alla gått till banken, tagit ett blancolån och sen lever som om vi aldrig skulle behöva amortera. 0,0 % ränta resten av livet, hur svårt är det då att ställa till med fest? Vi tar och tar av kapitalet från banken utan att tänka på att någon gång tar pengarna slut, och då kommer någon behöva betala för kalaset när banken kommer och vill ha tillbaka pengarna. Vi lever på kapital som vi tar från andra. Vi tar det från människor i länder med mindre kapital att köpa skygglappar för än vi. Av människor där skygglappar inte längre hjälper för att dölja problemen. Vi tar det från framtida generationer. Och vi ser det som vår rättighet.

    Vi ser det om som vår rättighet att flyga till värmen, för det är ju så kallt i Sverige och att inte resa=inget liv. Vi ser det som vår rättighet att inte behöva betala det pris som tröjan skulle kosta om den som har sytt tröjan hade haft ett drägligt liv. Vi ser det som vår rättighet att inte behöva lägga 45 minuter på att åka kollektivt när det ju bara tar 15 minuter med bil. För min tid är viktigare än så. Vi ser det som vår rättighet att ICA ska erbjuda all världens mat, året runt, även fast det inte är säsong och fast den där frukten har växt på mark som blivit skövlad på regnskog. Vi ser det som vår rättighet för att vi har lärt oss att det är vår rättighet. Uppenbarligen är sånt vi lärt oss i hela vårt liv är väldigt svårt att överge, trots all vetskap om hur ohållbart det är.

    På min demonstration vill jag skrika stopp, kan vi stanna nu? Åtminstone så att jag kan hoppa av, tack. Vi testar nåt nytt, jag tror det blir bättre på alla sätt. Men jag vet inte hur vi ska göra, och då är det ju svårt att be om luft. Så jag fortsätter gå till jobbet och njuter av mitt liv i vår påhittade värld som är helt frånkopplad från den natur vi är beroende av. Jag gör så gott jag kan för det jag tror på, men jag sitter fortfarande på samma ångvält som alla andra. Ofta njuter jag av det, ibland låtsas jag att jag gör det. Men det går knappt en dag utan att jag känner för att bara lägga mig ner i någon slag protest. Som ett barn som inte längre tror på alla ord och som inte vill fatta varför det är svårt och komplext. Jag vill protestera tills alla fattar att vi är med i Lyxfällan. Sen, när vi väl har anmält oss till programmet, då går vi med på att träffa experterna och gör allt som står i vår makt för att följa deras råd och rädda situationen.

    Klimatångest gone samhällsångest. Tur att kärleken ändå är störst (och utsläppsfri) <3

  • Klimatångest

    Varför jag får klimatångest

    För mig var det en serie av insikter som fick mig att känna så kallad klimatångest. Om jag ska försöka koka ner det lite konkret så väljer jag nog något i stil av den information som visas i grafen längst ner på sidan här.

    Kontentan av den är att om vi fortsätter att släppa ut växthusgaser som vi gör nu så har jordens globala medeltemperatur ökat med 2 grader runt 2040. Även ett citat från Johan Rockström i stil med att ”vi måste börja vända utsläppskurvorna nedåt senast 2020 om vi ska ha den blekaste chans att nå Paris-avtalet” landar liksom konkret i mitt eget liv. Huvud-insikterna i denna information är för mig:

    • Klimatförändring kommer drabba mig och mina eventuella barn
    • Detta är inget vi kan ordna sen, som den allmänna debatten verkar vilja sälja in, utan det måste ske NU. Jag tänker att inget väsentligt har hänt i utsläppskurvorna förrän jag märker skillnad i hur jag och alla andra i högutsläppar-länder märker en skillnad i hur vi lever våra liv.
    • Ju mer man sätter sig in i frågan inser man hur absurt det är att tala om någon slags osäkerhet kring vad som pågår eller att det inte skulle vara så farlig. Här är ett exempel på studie som drar slutsatsen att 99,94% av publicerade forskare är överens om att global uppvärmning orsakas av människan.

    Men, det inte ovan insikter som triggar den verkliga obehagskänslan för mig. Jag tycker det värsta är när man, efter att ha införskaffat sina nya insikter, återgår till det man höll på med och inser att ”alla andra” fortsätter leva sina liv som om inget hade hänt. Som att man liksom var ensam om en jättestor hemlighet och att alla andra bara låtsas leva i någon slags låtsasvärld. Butikerna fortsätter skylta med sin rea, flygbolagen pris-pressar och politikerna pratar om bnp-tillväxt. Då känner man sig så himla liten, maktlös och ensam.

    Nu kan jag lova att detta inte är någon depp-blogg där jag planerar att sitta och fördjupa mig i misär. Men utan visst depp så lyckas man kanske inte heller bli riktigt pepp. Om du ännu inte har drabbats av ”klimatångest” så rekommenderar jag VERKLIGEN detta TED-talk med klimatforskare Johan Rockström, 18 min väl investerad tid! (obs från 2010, vilket gör det hela ännu deppigare ;)).

    Undrar du varför skulle man vilja titta på en deppig video i 18 minuter?

    Jo, för att kunskap är makt, det vet vi ju sen gammalt. Med kunskap kommer både makt och vilja att förändra, och det är precis det vi behöver!

    Till dig som redan känner som jag, så vill jag dela med mig av ett citat av författaren Paul Hawken som jag tycker är bra: “When asked if I am pessimistic or optimistic about the future, my answer is always the same: ‘If you look at the science about what is happening on earth and aren’t pessimistic you don’t understand data. But if you meet the people who are working to restore this earth and the lives of the poor, and you aren’t optimistic, you haven’t got a pulse.’”

     

    –> Dagens postiva nyheter (gånger 2!):

     

    Världen är full av människor som kämpar <3