Klimatångest

Vad jag egentligen vill göra varje dag

Nu var det ett par veckor sedan jag kände för att skriva. Jag har varit upptagen med livet, grejer som gör det smidigare att bara köra på och inte fundera så mycket. Det är gött. Men det är ändå alltid nåt som ligger och gnager.

Jag blir, bland annat på jobbet, ofta påmind om hur mycket positivt som händer, hur mycket det bubblar i “hållbarhetsfrågan”. Det gör mig många gånger glad, peppad och positiv. Men det är också just denna positivism och pratet om att vi håller på att fixa det som ofta gör mig så ställd.

Den stora kontrasterna mellan vad vi säger att vi ska göra och det vi faktiskt gör, den är jobbigt. Då och då vill jag egentligen bara skita i att gå till jobbet. Jag vill egentligen skriva ett stort plakat och ställa mig och skrika. HALLÅ, vad håller vi på med? Jag har många gånger tänkt, precis som Lisa Magnusson uttryckte det i veckan, att vi allihop platsar i Lyxfällan. Vi garvar åt puckona som är med där eftersom de inte har ett dugg koll på hur man hushåller med resurser. “Sånt där borde man lära sig i skolan”, säger vi. Det faktum att vi själva gör precis samma sak, att vi lever på kapital vi inte har, det reflekterar vi inte över när vi skrattar åt puckona på TV.

Det är som om vi alla gått till banken, tagit ett blancolån och sen lever som om vi aldrig skulle behöva amortera. 0,0 % ränta resten av livet, hur svårt är det då att ställa till med fest? Vi tar och tar av kapitalet från banken utan att tänka på att någon gång tar pengarna slut, och då kommer någon behöva betala för kalaset när banken kommer och vill ha tillbaka pengarna. Vi lever på kapital som vi tar från andra. Vi tar det från människor i länder med mindre kapital att köpa skygglappar för än vi. Av människor där skygglappar inte längre hjälper för att dölja problemen. Vi tar det från framtida generationer. Och vi ser det som vår rättighet.

Vi ser det om som vår rättighet att flyga till värmen, för det är ju så kallt i Sverige och att inte resa=inget liv. Vi ser det som vår rättighet att inte behöva betala det pris som tröjan skulle kosta om den som har sytt tröjan hade haft ett drägligt liv. Vi ser det som vår rättighet att inte behöva lägga 45 minuter på att åka kollektivt när det ju bara tar 15 minuter med bil. För min tid är viktigare än så. Vi ser det som vår rättighet att ICA ska erbjuda all världens mat, året runt, även fast det inte är säsong och fast den där frukten har växt på mark som blivit skövlad på regnskog. Vi ser det som vår rättighet för att vi har lärt oss att det är vår rättighet. Uppenbarligen är sånt vi lärt oss i hela vårt liv är väldigt svårt att överge, trots all vetskap om hur ohållbart det är.

På min demonstration vill jag skrika stopp, kan vi stanna nu? Åtminstone så att jag kan hoppa av, tack. Vi testar nåt nytt, jag tror det blir bättre på alla sätt. Men jag vet inte hur vi ska göra, och då är det ju svårt att be om luft. Så jag fortsätter gå till jobbet och njuter av mitt liv i vår påhittade värld som är helt frånkopplad från den natur vi är beroende av. Jag gör så gott jag kan för det jag tror på, men jag sitter fortfarande på samma ångvält som alla andra. Ofta njuter jag av det, ibland låtsas jag att jag gör det. Men det går knappt en dag utan att jag känner för att bara lägga mig ner i någon slag protest. Som ett barn som inte längre tror på alla ord och som inte vill fatta varför det är svårt och komplext. Jag vill protestera tills alla fattar att vi är med i Lyxfällan. Sen, när vi väl har anmält oss till programmet, då går vi med på att träffa experterna och gör allt som står i vår makt för att följa deras råd och rädda situationen.

Klimatångest gone samhällsångest. Tur att kärleken ändå är störst (och utsläppsfri) <3

5 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.