Klimatångest

Vilken fas är du i?

Ibland kan jag tänka att det vore himla skönt att vara omedveten om pågående klimat-och miljökris. Skulle spara massa huvudbry. Men, förra veckan hörde jag någon nämna ”sorgens fem faser” kopplat till medvetenhet om klimatkrisen- det gav mig ett lite nytt perspektiv.

Sorgens fem faser identifierar de känslomässiga stadier man går igenom när man drabbats av sorg. Faserna har ursprungligen identifierats i situationer där människor fått personliga sorgebesked, som dödsbesked eller liknande. Jag vill på inget sätt förminska genom att likställa ett sådant besked med att få insikt i klimatfrågan. Däremot tror jag inte jag är ensam om att till viss del känna igen mig i faserna. När man får insikt om det dödsbesked som väntar mänskligheten om vi inte ställer om till ett hållbart samhälle tror jag för många känner en stor sorg.  

Sorgens fem faser:

  1. Förnekelse- Man vägrar acceptera verkligheten och fakta.
    En klassisk försvarsmekanism. Om klimatförändringarna nu är så farliga, varför pratar vi inte om det hela tiden? Så tänkte jag själv länge och tror många i min närhet gör det nu. Kanske är svaret på den frågan att väldigt många andra befinner sig i just förnekelsefasen.
  2. Ilska- Stark vrede som bryter den förlamande känslan av chock och den starka försvarsmekanismen de förnekelse.
    Ja shit, vad arg jag har varit. Arg på att ingen berättat om detta tidigare, arg för att ingen gör något. Arg för att jag har vuxit upp med en bild av att jorden alltid kommer fortsätta leverera det överflöd vi lever i- lurad.
  3. Förhandling- Individen köpslår om huruvida den på något sätt kan skjuta upp eller fördröja problemet.
    Detta gör jag nog fortfarande ganska ofta, typ genom att tänka: forskarna kan faktiskt ha fel, det är stora osäkerheter i framåtblickande modeller, vi i Sverige kommer nog ändå ha det bra ganska länge, det är nog ganska lång tid kvar tills det märks på allvar etc…
  4. Depression- Depression är en sorts acceptans med stort känslomässigt engagemang.
    Depression är ett väldigt starkt ord som jag inte vill missbruka. Jag kan inte säga att jag varit deprimerad. Däremot har jag känt otroligt stor hopplöshet, frustration och nedstämdhet pga insikterna om vart vi är på väg.
  5. Acceptans- Man tacklar verkligheten och justerar sig till den nya situationen. 
    Det är hit man vill, hit man måste. Jag känner att jag oftare och oftare befinner mig här, med tillfälliga besök på steg 2-4. Jag tror att det är i detta stadium som riktigt positiva saker kan hända. Vi accepterar var vi är och vi kan konstruktivt börja jobba mot det vi vill uppnå utan att vara rädda för att ta in och anpassa sig efter omständigheterna.

Jag insåg att förr eller senare kommer fler i min närhet kanske gå igenom det jag gjorde när jag fick klimatsorg. Antingen görs det genom att man själv söker kunskapen, eller så blir man varse så i takt med att klimatet förändras. Tyvärr verkar ju sannolikheten för att det kommer hända vara väldigt hög. Jag insåg då att jag inte alltid kommer känna mig lika ensam i frågan- och att jag faktiskt ligger före i bearbetningen. 


Om du står kvar där nere- det är bara att börja klättra!

–> Här var ett lysande inlägg från Tv4 om världens cancerdiagnos

En kommentar

  • Göran Hansson

    Bra jämförelse! De fem stegen handlar inte bara om reaktion på sorgebesked utan kan appliceras på en mängd olika förluster – stora som små. När man inser något av klimatkrisens allvar så förlorar man nog allra först lite av tryggheten i tillvaron och då kommer man ner på en existentiell nivå ganska snabbt. Inte konstigt alls om det blir starka sorgereaktioner.
    Jag återvänder ofta till den s.k. sinnesrobönen som används i 12-stegssammanhang och som vi använder vi våra sinnesromässor – upplever att den hjälper mig att sortera:
    Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
    mod att förändra det jag kan
    och förstånd att inse skillnaden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.